Ruth Vollmers teckningar, Betty Parsons Gallery och Robert Kulickes ”Plexibox”

Genom historien har ramar generellt blivit designade efter de rum de skulle hängas i, från 1800-talet och framåt anpassades de istället till verket i fråga. Fel inramning kan förstöra presentationen av ett konstverk, eller som Robert Kulicke konstaterade, “There are at least 30 right ways to frame every picture and 10,000 wrong ways to frame every picture” (New York Magazine, 19 July 1971, p 62). Kulicke var själv målare, juvelerare och rammakare med en förmåga att skapa tidsspecifika ramar.

På baksidorna av de sex Ruth Vollmer teckningarnas ramar fanns etiketter från Betty Parsons Galleri. Fem av teckningarna hade enkla träramar och en teckning var monterad i en ”Plexibox” märkt ”Kulicke/Contract”, tillverkad av Robert Kulicke, troligtvis den mest innovativa och framträdande rammakaren i USAs historia. Det faktum att verken fortfarande har sin ursprungliga inramning är därför spännande.

There are at least 30 right ways to frame every picture and 10,000 wrong ways to frame every picture” Robert Kulicke

Konservering

Plexiboxen, som ramar in Vollmers-teckningen, är gjuten från en skiva utan synliga lister eller adhesiv vilket ger den ett enkelt och avskalat utseende. Plexiglas repas och skadas lätt mekaniskt och många lösningsmedel skadar ytan och förändrar opaciteten, med tiden blir det helt enkelt svårare att se igenom. Denna plexibox är däremot tillverkad av plexiglas (Polymetylmetakrylat) i hög kvalité som inte har missfärgats. Teckningen är placerad mellan plexiglas och en medföljande papplåda som kan skjutas in, hängas eller dras ut ur plexiboxen med hjälp av stansade hål på baksidan. Plexiboxen har under åren skadats och hade avlagringar på ytan och ett flertal klisterlappar, etiketter från Betty Parsons Galleri. Samtliga togs med tålamoad bort av konservatorerna med hjälp av vatten, isopropanol och Synperionic N.

Teckningen i plexiboxen sitter direkt mot plexiglaset vilket man normalt avråder från. Det bedömdes i detta fall vara av värde att behålla den ursprungliga inramningen. Ursprungliga ramar ersätts ibland med nya moderna alternativ – det kan förbättra presentationen av ett verk men kan ändra utseendet på inramningen. Kulickes plexiboxar har inte alltid uppskattats för sitt estetiska och historiska värde och ses sällan i samlingar. Att bevara dem och de ursprungliga träramarna, hedrar inramningen och tillåter oss att se verken som de ursprungligen visades.

Transparent papper är väldigt hygroskopiskt; det reagerar dramatiskt på fukt, och teckningarna hade sedan tidigare bucklor och deformationer. Fläckar, rester från klister och tidigare använda hängslen var synliga från de transparanta pappernas underlag. De togs bort och ersattes med väldigt tunt japanskt papper som hängslen med ett lösningsbaserat adhesiv för att undvika vatten.

Ruth Vollmer

Ruth Vollmers teckningar som kan ses i Objekt och kroppar i vila och rörelse är från 1973 och 1978/1979. De donerades till Moderna Museet 1985 av Betty Parsons Foundation genom The American Federation of Arts. Teckningarna är utvecklade från ekvationer – exakta och akademiska – utförda i blyertspenna och färgpenna på tunt transparent papper och visas i utställningen tillsammans med en av Vollmers gipsskulpturer.

Ruth Vollmer (1903–1982) emigrerade från Tyskland till USA 1935 och arbetade som designer och skyltfönsterdekoratör hos Tiffanys och Bloomingdales i New York. Till ett skyltfönster visade hon en utsmyckning med skyltdockor bestående av egenhändigt konstruerade metalltrådsnät. Hon utvecklades som konstnär och var en framträdande person bland de amerikanska konstnärer som inriktade sig på geometrisk och minimalistisk form på 1960- och 1970-talet. Hon arbetade framförallt med skulptur i varierande material, med fokus på geometri, matematik och även organiska former med en stark fascination för sfärer. Vollmer var både ett stöd och en influens till en bred grupp av en yngre generation konstnärer som arbetade i New York, till exempel Richard Tuttle, Donald Judd, Sol LeWitt och Eva Hesse.

Ruth Vollmer deltog tillsammans med Richard Tuttle i flera grupputställningar på Betty Parsons Gallery och i utställningen Objekt och kroppar i vila och rörelse kan man i samma rum som Vollmer se Tuttles tio Untitled skulpturala papplådor, även dessa från Moderna Museets samling, och nya platsspecifika temporära pappersverk på väggarna.

Mer om Robert Kulicke

Robert Kulicke (1924–2007) öppnade i 1951 och revolutionerade strax därefter presentationen av modern konst. Kulicke arbetade med många av de abstrakta expressionisterna som manade honom att designa tunna diskreta ramar. Ett samarbete med the Museum of Modern Art i New York (MOMA) resulterade till exempel i en tunn svetsad polerad aluminium ram som fick namnet the Kulicke Frame.

Mer om The Plexibox

Robert Kulicke arbetade med bland andra Andy Warhol för att ta fram en transparant klämram (en ram som var synlig från två håll) i akrylplast. 1964 producerades den första Lucite lådan ”utan ram” där konstverket kunde visas utan en synlig ram. Akrylglaset Lucite är ett amerikanskt handelsnamn för den transparenta termoplasten Polymetylmetakrylat (PMMA) som vi också känner till som Plexiglas, Acrylite eller Perspex. Plasten används framförallt inom industri och produktion och kunde användas av konstnärer till både inramning, skulptur och tryck.

Om Betty Parsons Gallery

Galleristen Betty Parsons (1900–1982) representerade Ruth Vollmer och de två var även nära vänner privat. Betty Parsons var en tidig förespråkare för de abstrakta expressionisterna, bland annat Jackson Pollock, Mark Rothko och Ad Reinhardt, och hennes galleri var startpunkten för många konstnärers karriär. Betty Parsons Gallery är välkänt i konstvärlden och öppnade i 1946 med en utställning organiserad av Barnett Newman. Hon var intresserad av avant-garde och var ständigt inspirerad av 1913 års Armory show i New York, som väckt hennes konstintresse som barn. Parsons intensiva utställningsprogram, fram tills galleriet stängde ned i 1981, återspeglade den ständigt föränderliga konstscenen vid den här tiden. På senare år arbetade hon mycket för att promovera unga konstnärer och öppnade rum för framförallt kvinnliga och HBT-konstnärer.