Självporträtt. Nattvandraren, 1923-24

Edvard Munch, Självporträtt. Nattvandraren, 1923-24 © Munch-museet/Munch-Ellingsen Gruppen/BUS 2005

Eremiten på Ekely

”Den siste halvdelen av mitt liv har vært en kamp bare for å holde meg oppe. Min sti har ført langs en avgrunn, et bunnløst dyp. [.] Av og til har jeg søkt bort fra stien, kastet meg inn i livets vrimmel mellom menneskene. Men alltid har jeg måttet tilbake til stien langs stupet. Det er min vei som jeg må følge til jeg styrter i dypet.”

– Edvard Munch citerad av K.E.Schreiner i Edvard Munch som vi kjente ham. Vennene forteller, Oslo 1946.

Känslor av existentiell ensamhet och rastlöshet tar allt större plats i Edvards Munchs liv. I Självporträtt. Nattvandraren (1923-24) granskar han sin spegelbild, frågande och förskräckt. Trots att bildrummet är tomt verkar det påfallande trångt och liknar ett fängelse som skiljer konstnären från resten av världen. I Stjärnklar natt (1923-24) blir Munch varse sin skugga. Ljusen från staden vid horisonten och stjärnorna på himlavalvet vidgar bildrummet och stegrar känslan av ensamhet.

I serien Bohemens bröllop närmar han sig relationen till det motsatta könet i två självporträtt. I litografin Bohemens bröllop (1929-30) sitter Munch försjunken i tankar som om det bohembröllop som firas bakom honom endast är en scen som utspelar sig för hans inre syn – i fantasin. Munch har slutgiltigt övergått till att spela rollen som iakttagare.

Mer om utställningen