Självporträtt mellan klockan och sängen, 1940-42

Edvard Munch, Självporträtt mellan klockan och sängen, 1940-42 © Munch-museet/Munch-Ellingsen Gruppen/BUS 2005

Uppgörelsen med döden

Från omkring 1940 är alla Munchs självporträtt uppgörelser med den egna döden. I Munchs skräck möter betraktaren sin egen ångest. I Självporträtt vid fönstret (omkr. 1940) har han ställt sig som i givakt bredvid ett fönster, redo att trotsa kylan utanför. Huvudet utstrålar en obändig energi i kontrast till de kalla nyanserna som dominerar landskapet utanför. Ännu förfogar konstnären över tillräckligt mycket viljekraft för att stå emot den smygande döden.

Men i Självporträtt (1940-42) börjar Munch förlora livskraften. Munnen hänger öppen och håret är tovigt. Döendet gestaltas här som viljans ångestfyllda förlust av kontrollen över kroppen. En skugga vänder sig mot ljuset medan den åldrige konstnären ännu befinner sig i ett ovisst dunkel.

I Självporträtt mellan klockan och sängen (1940-42) står konstnären på tröskeln till döden. Tiden är ute. Klockan saknar visare och sängen påminner oss om platsen där de allra flesta föds och dör. Hans liv, så rikt på arbete, ligger nu bakom honom. Sinnena varseblir knappt yttervärlden längre.

Den 23 januari 1944 sluter sig kretsloppet också för Munch. Dagen därpå noterar den tyske målaren Max Beckmann (1844-1950): ”Munch är död – när kommer jag efter? Han höll ut bra länge.”

Mer om utställningen