Jag kände det stora skriet genom naturen

I sin dagbok skriver Munch i Nice den 22 januari 1892: ”Jeg gik bortover veien med to venner – solen gik ned – Jeg følte som et pust af vemod – Himmelen blev pludselig blodig rød – Jeg stanset, lænede mig til gjærdet mat til døden – så ut over de flammende skyerne som blod og sværd over den blåsvarte fjord og by – Mine venner gik videre – jeg stod der skjælvende af angst – og jeg følte som et stort uendeligt skrig gennem naturen.”

Förtvivlan ställdes ut under titeln Syk stemmning ved solnedgång första gången 1892 och väckte stor uppmärksamhet. Mannen i förgrunden har tydlig karaktär av ett självporträtt. Landskapet är Kristiania sett från Ekebergåsen. Det diagonala räcket skapar ett dramatiskt perspektiv i den annars platta målningen.

I Skriet har Munch utvecklat motivet vidare mot en större allmängiltighet. 1895 gör Munch även en litografi där han på vissa exemplar låter trycka ”Jag kände det stora skriet genom naturen”. Motivet har blivit en ikon för den moderna människans ångest och ensamhet.