Det andra önskemuseet: Susan Hiller

Att inte falla offer för regler och konventioner är något som allt sedan dess varit ett viktigt inslag i Hillers konst. Därför är det inte lätt att placera henne inom någon av de existerande kategorierna i konsthistorien. I hennes sätt att strukturera och presentera verken finns element av minimalism och ett släktskap med konceptkonsten. Men till skillnad från dessa ismers stränga regelverk byggde hon medvetet in mångtydighet och motsägelsefullhet i sina verk, ofta genom strategier som gränsar till surrealism och det paranormala. Till de ämnen som avhandlades under 1970-talet hör automatisk skrift (Sisters of Menon, 1972), drömmar (Dream Mapping, 1974) och föremåls möjligheter att berätta en marginaliserad eller förbisedd historia (Dedicated to the Unknown Artists, 1972; Fragments, 1976–78).

Hillers motstånd mot kategorisering har inneburit att hon länge varit en förvånansvärt lite uppmärksammad konstnär. Det är ett tecken på hur stark makt just otvetydiga kategoriseringar har haft (och fortfarande har) över individuella konstnärer när det kommer till inkludering eller exkludering i konsthistorien. Men det är just detta som Hiller vänder sig emot. Aldrig med en särskild politisk fråga i fokus men väl utrustad med övertygelsen om att ”konst utan uppenbart politiskt innehåll kan göra oss mer politiskt lyhörda”.

Ten Months från 1977–79 är ett nyckelverk i Hillers konstnärskap. Det består av tio ”block”, vart och ett med bild och text presenterade i en stegform från vänster till höger, uppifrån och ned. Varje inramad bild innehåller ett rutnät med 28 små fotografier som utgör en månads dokumentation av konstnärens växande mage under en graviditet. En ruta för varje dag, ett ”block” för varje månad. Texterna som ackompanjerar bilderna är utdrag ur konstnärens dagbok. De skarpa aforistiska reflektionerna om en kvinnas position i samhället motsäger den romantiserande bilden av kroppen som ett landskap och Hiller intar den dubbla rollen som subjekt och objekt. I sjätte månaden beskriver hon konflikten mellan behovet att tala och svårigheten att få ordet på sina egna villkor:
”Hon talar (som kvinna) om allting, även om de vill att hon bara ska tala om kvinnosaker. De vill att hon ska tala om allting bara om hon inte talar ’som kvinna’, bara om hon i förväg går med på att spela konstnärens roll som neutral (könlös) betraktare.

Hon talar inte (som kvinna) om någonting, även om de vill att hon ska göra det. Det finns inget hon kan tala om ’som kvinna’. Som kvinna kan hon inte tala.”

Susan Hiller, född 1940, Tallahassee, Florida, USA.