Excentrisk abstraktion

För en utställning i New York 1966 samlade konstkritikern Lucy Lippard en grupp konstnärer som visade vägen för en ny tendens i konsten. Lippard pekade på ett intresse för dada och surrealistiska traditioner som inte tidigare märkts i den abstrakta rörelsen, och kallade utställningen ”Eccentric Abstraction”.

Verken förenades av enkla material som traditionellt inte använts för skulptur och de var många gånger mjuka, organiska eller på andra sätt taktila. Eva Hesse var en av konstnärerna i utställningen. Hon uttryckte en önskan om att finna en väg bort från konstverket som avbild eller avtryck, alltså bort från att se verket som representation för något annat. Istället ville Hesse skapa konst som upprättade en relation med betraktaren utifrån verkets egna förutsättningar.

I förhållande till minimalismens strama, konceptuella undersökningar så betonade konstnärerna i detta rum handens möte med materialet. Just begreppet ”relation” var särskilt viktigt för flera av konstnärerna. Keith Sonniers verk är exempelvis en avgjutning i latex av den vägg som verket hänger på, och Lygia Clark ville etablera en fysisk relation med betraktaren som ofta tilläts interagera med hennes rörliga skulpturer.

När minimalisterna insisterade på att verket är ”vad det är och ingenting annat” så omfamnade Hesse och Clark en mer mångtydig syn på objektet som ”både och”, eller ”vare sig det ena eller det andra”.

I rummet ”Excentrisk abstraktion” möter du verk av: Lee Lozano, Robert Ryman, Royden Rabinowitch, Lygia Clark, Sigurdur Gudmundsson, Eva Hesse, Keith Sonnier, Lee Bontecou, Claes Oldenburg och Giuseppe Penone.

Du hittar rummet i Samlingen på plan 4