Motsatsernas möten – nyhängning i Samlingen

Den surrealistiska rörelsen började gro i anslutning till första världskrigets slut som en respons på dadaismen. Deltagarna i Dada menade att även konstnärer var medskyldiga till den vanvettiga nationalistiska kamp som ledde till massdödandet under kriget. Surrealisterna var inte intresserade av att spegla samhället på dadaisternas vis utan ville framför allt vara fria.

År 1924 presenterade poeten och författaren André Breton det första surrealistiska manifestet där han skrev om vikten av att befria tanken från estetisk och moralisk beräkning. Breton hade studerat medicin och kom genom sitt arbete som läkarassistent att intressera sig för bland annat hypnos. Utmärkande för surrealisterna är att de ställde tankar och föremål mot varandra för att få oväntade sammanträffanden att uppstå, där förnuftet inte styrde. Citatet ”lika vackert som det slumpartade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord” lånades ur ”Maldorors sånger” (1868). Bakom författarens pseudonym Greven av Lautréamont dolde sig den länge okände Isidore Ducasse (1846–1870).

Teman som identitet, kropp, och erotik var högintressanta för surrealisterna. Sigmund Freuds psykoanalys skapade utrymme för debatt kring vad som ansågs normalt, vilket ledde till att rådande tabun kring drömmar och sexualitet förändrades. Freuds teorier om det undermedvetna inspirerade även surrealisterna till automatismen, en metod baserad på spontan handling, något som också präglar surrealisternas lekar och absurda humor. Det första manifestet följdes av ytterligare två, 1932 och 1942. Under 1960-talet fick den surrealistiska rörelsen ett uppsving, då i en mer traditionell form, innan den upplöstes 1969.

DU HITTAR rummet I SAMLINGEN PÅ PLAN 4