Ett eget rum – nyhängning i Samlingen

Det här rummet, som fokuserar nästan helt på verk av svenska kvinnliga 1900-talskonstnärer, har lånat sin rubrik från Virginia Woolfs banbrytande essä från 1929. Kajsa Dahlbergs installation ”Ett eget rum/Tusen bibliotek” 2006 belyser ett kollektivt manuskript av gensvar på Woolfs text. Under ett halvt sekel har kommentarer och markeringar ackumulerats i svenska biblioteksexemplar av boken, och en av de meningar som generationer av läsare oftast har strukit under lyder: ”Ty mästerverk är inga enskilda och enstaka tillblivelser: de är frukten av ett mångårigt gemensamt tänkande, av ett tänkande i huvuddelen av befolkningen, vilket innebär att massans erfarenheter står bakom den enskilda rösten.”

Grupper och identitetsstärkande kollektiv skapar sina egna rum. I den svenska feminismens och kvinnliga konstnärers historia finns intima exempel på sådana delade rum, som i Hilma af Klints samarbete med den spiritualistiska gruppen De Fem, som signerade sina verk gemensamt. Fogelstadgruppen, som bildades 1921 och grundade en medborgarskola för kvinnor, propagerade för kvinnors fulla rätt att delta i det offentliga livet. Många av aktivisterna på Fogelstad porträtterades av Siri Derkert.

Dualismen mellan individ och grupp kommer också till uttryck i självporträtt och i porträtt av vänner och kolleger. Ett porträtt försöker överföra en personlighet till målarduk eller papper, men är även en sorts motivens nollpunkt: ett sätt att bevara sig själv, ett bokslut över den egna tillvaron i världen. Det är ett sätt att fråga ”vilka är vi?” eller ”vad kan jag göra?” i ett socialt sammanhang som är avlägset eller påträngande eller inskränkande-eller kanske alltihop på samma gång.

Woolf påpekade att hennes ide om kvinnligt självbestämmande var ”en aning högtflygande”. Inte desto mindre vidhöll hon att ”det riktiga livet är det gemensamma livet, inte de små avskilda liv vi lever som individer”.

Du hittar salen i Samlingen på plan 4