Konstkritikern, musikern, professorn och museimannen Ulf Linde har avlidit

Med Ulf Linde går en epok i graven. Linde – jazzmusikern, kritikern, professorn, museimannen, akademiledamoten – var en fixstjärna i konstlivet och förblir en kraft i konsten efter kriget som inte går att tänka bort. Utan honom hade vårt lands intellektuella klimat sett annorlunda ut. Utan honom hade diskussionen om vad konst är och bör vara tagit andra banor. Gång på gång stod Linde i centrum för omvälvande debatter om konsten. Allra tydligast i början av 60-talet, då hans bok ”Spejare” var en explosiv utgångspunkt för nya tankar om ett öppet konstbegrepp som bygger på betraktarens aktiva roll. En andra gång vid mitten av 80-talet, då diskussionen om det postmoderna tillståndet i konsten gick i clinch med etablerade tankar om det skapandet jaget. I Sverige fanns det bara en riktigt värdig måltavla, aldrig sen att ge svar på tal. Bara med sådana förutsättningar skapas riktigt kraftfulla debatter. Sluggern och elitisten levde i samma kropp, och Linde summerade den filosofiska utmaningen utifrån ett under bältet-perspektiv som inte tillfredsställde alla: ”Min rumpa är min.”

Linde var en entusiastisk läsare av Nietzsche och Wittgenstein, men någon systematisk teoretiker var han aldrig. Hans styrka var de blixtlika iakttagelserna och förmågan att fånga tonen och den specifika atmosfären i konstverk. Han skapade förtätade ibland nästan aforismliknande texter och förblev musiker i allt han gjorde – när han talade, skrev och hängde konstverk i en sal. Länge var hans gärning som skribent utspridd i ett oöverskådligt myller av småskrifter och kataloger, men i dag finns en rad böcker med artiklar i urval, en självbiografi och en mycket personlig essäsamling med titeln ”Sammelsurium”. Linde skrev om svenska poeter och målare som han också ställde ut, oftast på Thielska galleriet (i sig ett slags allkonstverk). Hans skrev om Pablo Picasso och Henri Matisse, om Siri Derkert och Wallace Stevens.

Men framför allt skrev han om Marcel Duchamp, i bok efter bok. Och i dialog med konstnären återskapade han i stort sett alla viktiga verk i perfekta repliker som nu ingår i Moderna museets samlingar. Man kan knappast överdriva betydelsen av denna samling för efterkrigstidens internationella reception av konstnären. Sedan den första stora retrospektiven i Kalifornien 1963 är det i allmänhet Lindes repliker, signerade av Duchamp, som stått i centrum. När Centre Pompidou öppnade 1977 var Linde, tillsammans med sin själsfrände Jean Clair (akademiledamot och rasande kritiker av samtiden), ansvarig för den första stora retrospektiven av Duchamps verk i Europa, som till stora delar visade de signerade stockholmsreplikerna. För övrigt är Lindes version av det Stora Glaset (med den märkliga titeln “Bruden, avklädd av sina ungkarlar, t.o.m.”) det mest omskrivna och pekuniärt utan jämförelse mest värdefulla konstverk som någonsin skapats i Stockholm.

Vad handlar denna målning om? En återkommande tanke är att glaset kan ses som ett slags självporträtt av konstnären. I det myller av anteckningar som kallas den ”Gröna asken” (översatta till svenska av Linde) kallar Duchamp den övre delen för ”MAR” och den undre för ”CEL”. Det egna namnet är så inskrivet i verkets titel: MAR i ”mariée” (Bruden) och CEL i ”célibataires” (ungkarlararna). Om glaset är en framställning av det egna jaget så handlar det likväl om ett isärplockat och konfliktfyllt subjekt. Han skapade tidigt ett androgynt alter ego med det gåtfulla namnet Rrose Sélavy, som fick signera många av verken. Ja, Duchamp var aldrig ensam i sitt skapande. Han hade sin vän Picabia. Sen hade han en rad märkliga kollaboratörer i olika delar av världen. Konstnären Richard Hamilton i London. Den excentriske och esoteriska konsthandlaren Arturo Schwarz i Milano. Och viktigast av alla: Ulf Linde i Stockholm.

Linde ägnade sextio år åt att försöka förstå Duchamps verk, för honom och för många andra 1900-talets mest nyskapande konstnär. Jag är tacksam över att de allra senaste åren ha fått ta del i detta sökande. För alla unga konsthistoriker och skribenter finns det en obligatorisk resa. Den gör alla: med Greyhoundbuss från New York till Philadelphia, där Duchamps trasiga originalverk finns att beskåda. Ulf Linde gjorde aldrig den resan. Hans rädsla för att flyga förvandlade hela hans intellektuella liv till någonting så fantastiskt att det tycks taget ur en novell av Jorge Luis Borges. Han skapade i stället sina egna Duchamp-verk, kanske mer perfekta än originalen. Någon har liknat detta med det faktum att Winckelmann aldrig kom till sitt efterlängtade Grekland.

Museichefer i all ära, men utan rätt medarbetare blir det inget kul. Moderna museet var på 1960-talet ett litet ställe, med en rätt begränsad publik. Men den intellektuella utstrålningen var stor. Och det berodde säkerligen inte bara på museets orädde direktör, utan minst lika mycket på Ulf Linde. Han kunde säkert vara arrogant och ibland skrämmande, men samtidigt barnsligt nyfiken på allt som fångade hans intresse, allt som hade rätt ton och rätt slags intellektuella lekfullhet. Han var aldrig ointresserad eller tråkig. Det hör till ovanligheten att konsthistoriker har absolut gehör.

Daniel Birnbaum, chef för Moderna museet