Ett nytt seende och Resor i tid och rum – nyhängning i Samlingen

Resor i tid och rum – tidig modernism

Runt sekelskiftet 1900 stod Europa inför stora förändringar, revolutioner och krig. Samtidigt slog modernismen igenom inom konst, arkitektur, musik och litteratur. Många konstnärer påverkades i sitt arbete och livsstil av det nya och radikala. De reste inte bara till Paris för att få inspiration, träffa kolleger och utbyta idéer, utan också vidare till städer som Alger, Tanger, Kairo och Konstantinopel. Mötet med den utomeuropeiska konsten gav motivation till att pröva nya former, färger och motivgrupper.

Resor blev tidigt ett ämne också för de första fotograferna. Bilderna fungerade som minnen och var en möjlighet för dem som inte kunde resa långt att få glimtar av andra platser, länder och kulturer. Den ökade turismen runt sekelskiftet gjorde att berömda monument efterfrågades som motiv och blev en inkomstkälla för många fotografer. Idag kritiseras dessa bilder ofta för att med kolonial blick exotisera och objektifiera. Många samtida konstnärer och fotografer problematiserar historiska förhållanden och politiska händelser i sina verk.

Christodoulos Panayiotou behandlar i sitt konstnärskap frågor om nationalitet och representation. Hans stora golvverk ”Dagar och sekler” (2013) består av terrakottaplattor tillverkade med vatten från Medelhavet och av lera från konstnärens hemort Limassol på Cypern. ”Dagar och sekler” utgår från den omfattande utgrävning som genomfördes av svenska arkeologer i landet under slutet av 1920-talet. Konstnären lyfter fram arkeologins roll i konstruktionen av bilden av Cypern – en bild som också refererar bakåt mot antiken.

Ett nytt seende

Under några få år innan första världskriget skapade Pablo Picasso och Georges Braque sina första kubistiska verk i intensivt utbyte med varandra. Braque och Picasso var båda realister. De ville avbilda världen så som de föreställde sig att den faktiskt var beskaffad, snarare än så som den såg ut. Inspirerade av framsteg i matematiken och fysiken och av fotografins nya blick, gav de sig i kast med att konstruera ett nytt seende. Kubismen kom att utvecklas vidare av många konstnärer i flera faser men det här rummet handlar om dialogen mellan fotografin och dessa två konstnärers radikala verk.

Sommaren 1909 målade Picasso i den spanska bergsbyn Horta de Sant Joan och fotograferade parallellt traktens karga landskap. I det skarpa ljuset blev arkitekturen till plana fält och förlorade sin tredimensionella struktur. Fotografierna tillät Picasso att se landskapet från olika avstånd och i flera riktningar samtidigt. Stegvis övergav han det centralperspektiv som väglett konsten sedan renässansen för att, med hjälp av kameran, förena flera perspektiv i en enda ”omöjlig” bild. Samma sommar målar Braque landskapet i La Roche-Guyon utanför Paris och försöker fånga seendets fasetter i bilden.

När de europeiska kubisterna först visades i USA var det på Alfred Stieglitz galleri 291 i New York och i hans fototidning ”Camera Work”. Fotografer som Stieglitz och Paul Strand såg i kubisternas uppbrutna bildrum nya möjligheter för fotografin. De ville finna en estetik för denna nya konstform som var självständig från måleriet och som istället byggde på bildernas ”absoluta objektivitet”. Stilen kom att kallas straight photography – ren fotografi.

Du hittar salarna i Samlingen på plan 4