Nytt i samlingen: Mot ren färg

Den enfärgade – monokroma – målningens historia är lika gammal som den moderna konsten. Ändå har sådant måleri fortfarande en chockverkan. Monokromer ger sken av att vara enkla eftersom de saknar traditionella motiv. Målningarna upptar fysisk och mental rymd snarare än att erbjuda en berättelse. För denna kombination av yta och möjliga metafysiska djup har monokroma målningar analyserats, beundrats och provocerat.

Först ut att skaka om konstpubliken med monokromer kan sägas vara ukrainskfödde Kazimir Malevitj, känd för målningar i geometriska enfärgade former. När ett suprematistiskt verk, som han kallade dem, premiärvisades i Sankt Petersburg (då Petrograd) 1915 hängdes det i det ”vackra hörnet” där ikonen brukade placeras i ryskortodoxa hem. Enfärgat, eller nästan enfärgat, måleri har sedan dess många förgreningar i konsthistorien. På 1950-talet uppstod en riktning kallad Färgfältsmåleri, ofta associerad med kritikern Clement Greenberg, som dock föredrog termen Postmålerisk abstraktion. Vid samma tid växte minimalismen fram – verk som inte skulle referera till något annat än sig själva.

I den nyöppnade salen i samlingspresentationen visas nu målningar från de senaste sju decennierna, alla monokromer. Eller? Marcia Hafifs ”Transparent målning: Ultramarinblå” är inte bara blå utan också svart och turkos. På Robert Rymans verk syns glasfiberväven i form av märken efter tejpen han fäste duken med inför bemålning. I Magnus Wallins ”Are you in pain… Not anymore” är materialet torkat blod, vilket inte har en bestämd färg utan är levande, skiftande, brunlila.

Beroende av färgens egenskaper, hur den är pålagd och med vilka redskap påverkas intrycket av målningarna. Skuggor framträder, djup avtecknar sig. Trots att skillnaderna mellan verken är större än likheterna avger målningarna liknande energi, en lågintensiv vila eller koncentration. Den amerikanska konsthistorikern Lucy Lippard definierade i essän ”The Silent Art” 1967 den här typen av konst som: monotont måleri.