Henrik Andersson

Anderssons verk präglas av en konceptuell enkelhet och en väl avgränsad inramning, där den kärva humorn utgör ett inslag för att blottlägga maktstrukturer och synliggöra värdehierarkier. Återkommande används översättningen som en tematik. Fokus riktas inte sällan mot hur kulturell identitet konstitueras utifrån en idé.

I Repetition står samarbetet mellan konsten och kyrkan i centrum. Här möts den arabiska och västerländska musiken på nytt i sitt gemensamma klassiska arv. Den senare var på medeltiden under stark influens av den förra. Utifrån en arabisk tonskala skapas ett musikstycke för klockspel. När böneutropet smälter samman med klockringningen, ringer också våra fördomar ut – och vi står hänförda och lyssnar på något osedvanligt fängslande och vackert.

Några frågor…

Vad driver dig som konstnär?

För en tid sedan deltog jag i en utställning i Pristina, Kosovo. Jag träffade där en Kosovo albansk konstnär som berättade att den enda gången hon fann en anledning att kalla sig konstnär var när hon skulle passera en gränskontroll, vilket ofta är ett svårt företag för människorna som lever under prekära omständigheter på Balkan. Förutom att denna anekdot visar är att konstnären i all sitt gränsöverskridande inte är särskillt subversiv talar framför allt berättelsen om för oss att epitet konstnär är främst något juridiskt. Lika relevant för auktoriteten som min längd, mitt ansiktes form eller hur jag ser ut mellan benen. Det intressanta med frågan om det konstnärliga uppsåtet är kanske att den känns något besvärliga att besvara. Inom vilken annan yrkeskategori som helst verkar det vara lättare att identifiera vad ens arbetsuppgifter bestod av och sedan helt enkelt ta ställning till om man tycker om dem eller inte (ex. Jag tycker om att arbeta med människor eller jag behöver pengar). Konstnärens yrkesroll verkar skilja sig från andra yrkens. I frågan vad driver dig som konstnär blottläggs en förväntan på konstnären att vara sin egen uppdragsgivare, oberoende av andras erkännande. Denna solipsistiska position tycks vara lika nödvändig för konstbegreppet som den är omöjlig. Här ligger konstnärens drivkraft närmare amatörens eller hobby entusiastens begär än förvärvsarbetarens.

Grunden för min verksamhet är nog det begär till ting och fenomen som jag har ett slags vardagserfarenhet till. Vad detta begär bottnar i är svårare att besvara, för hur kan jag vara säker på att mitt begär verkligen är mitt eget? Särskilt när jag är inbjuden att visa ett av mina verk på en konstinstitution som har stor makt över konsthistorien (Moderna Museet), är det lätt att förstå att frågan om jag verkligen är kund hos mig själv, är omöjlig att svara säkert på.

Vad varje utställning ger en konstnär är förstås ett slags erkännande. Ett tillfälligt synliggörande i en annars transparent maktstruktur. Endast någon med makt över andra och som till handahar erkännandet kan förkasta begäret efter erkännandet. Frågan jag här har besvarat är i stor utsträckning den samma som den Kosovoalbanska konstnären får av passpolisen på gränsen mellan Kosovo och Makedonien.

Nämn en konstnär från konsthistorien som du tycker har relevans idag och varför?

Jag tänker på Wagner och på hans ”Gesamtkunstverk” begrepp som av olika skäl talats och skrivits om det senaste. Varför Allkonstverkets relevans är viktig i dag är lätt att förstå då det relateras till en konst som baseras på ide om konsten som gränsöverskridande och genre blandande. Eftersom jag själv verkar inom ett fällt där det interdisciplinära är praxis och imaginära gränslinjer ser ut att hela tiden upprättas i syfte att överskridas, ser jag mitt eget arbete som omöjligt utan Wagners.

Men det ryms mer i Allkonstverket. Vi kan inte bortse från de politiska aspekter som manifesteras i Wagners operor, nationalism, chauvinism och antisemitism. Och i dag då önskan om en politisk relevant konst aktualiseras tänker jag på det totala ”konstverket” som den nazistiska propaganda ministern Joseph Goebbels ansåg sig iscensatta. Goebbels tänkte politikern som den störste konstnär och konsekvensen av det ar estetiken konvergens med politiken. När institutionerna vill se en politisk engagerad konst funderar jag på vem som tjänar på politikens estetisering. Om vi i dag drömmer om en politisk engagerad konst så måste vi i så fall fråga oss om vilken politik det är vi vill ha, för det räcker väl inte med vilken politik som helst?

Vilket var det dominerande samtalsämnet, diskussionen under din utbildning? Med lärare och mellan elever.

Generationstänkadet har sina problem, särskilt när det tänks utifrån en diskurs bunden i tid. Det blir lätt ett ”alla var där” tänkande. Mer intressant är vad vi under min studietid inte pratade om. Jag minns stundtals ganska animerade diskussionerna på Konstfack utifrån olika partikulära perspektiv. Egentligen tror jag att mycket av det vi talade om gällde smakbegreppet, ofta genom en genusanalys, ibland med ett klassperspektiv och någon gång utifrån etnicitet. Vad vi inte pratade om var att de partikulära värden vi använde oss av var helt beroende av en universiell ides, vars förmätenhet partikuläriteten var tänkt att kritisera. Jag tror inte att vi kom så mycket längre än till ”smaken är som baken”. Men det fanns en energi bland studenterna och i slutändan är det nog den som räknas.

Berätta något om ditt verk som du visar på Moderna Museet. Berätta precis vad du vill om det.

Då jag under en tid bodde utomlands insåg jag på ett plan vilket litet och obetydligt språk Svenskan är i världen. En annan klarhet jag tyckte mig känna vara att enda sättet lära sig ett annat språk är genom att älska det och därigenom också tanken på en annan kultur. Folkpartiets reaktionära förslag om ”svenskhetstest” för medborgarskap hade jag färskt i minnet under den här tiden. Att upprätta gränser mot alteriteten är kanske svåra att undvika men när då det görs utifrån en ide om en fast identitet omöjliggör man förhandlingen, som i sinn tur är nödvändig för att mötas.

Henrik Andersson

Född 1973 i Göteborg.
Bor och arbetar i Stockholm.

Utbildning

1998–2003
Institutionen för Konst. Konstfack, Stockholm

2001–2002
Curatorprogrammet. Konstfack, Stockholm

1997–1998
Högskolan för fotografi och film, Göteborg

Separatutställningar i urval

2005
BAC, Visby
Galleri Signal, Malmö

2002
Färgfabriken, Stockholm

Grupputställningar i urval

2005
Tirana Biennale, Tirana [AL]

2005
Galleri Index, Stockholm

2003
Invisible Landscapes, Rooseum, Malmö

Bibliografi i urval

Konstperspektiv, 2005.

Henrik Andersson/Henrik Rylander, LP, Firework Edition Records, 2001 Paletten, Ljudkonst, #245–246, 4–5/2001.