Group 2

Annika von Hausswolff, Minnet av min mors underkläder förvandlat till ett flamsäkert draperi, 2003 © Annika von Hausswolff

Annika von Hausswolff

Viljan att visa och att dölja något på samma gång, återkommer i Annika von Hausswolffs fotografier. En pojke står förväntansfull framför ett draperi med händerna för ögonen.

Draperiet är ett tecken för scenen, en plats där något kommer att visas och något kommer att döljas. Blixten avslöjar och fotografiet är beviset. Den avtäcker ett spel mellan seendet och synlighet, ljus och blindhet. Och fångar vad som händer innan det försvinner.

von Hausswolffs arbeten utvecklar sig till en uppgörelse med representationens historia och en undersökning av fotografins möjligheter i en tid när snart sagt allt fotograferats. De fotografier som kunde förväxlas med verkligheten har von Hausswolff ersatt med dem som öppnar sig mot egna världar. Människor och objekt i ett bildrum blir del av det rum där de möter betraktaren. I bakgrunden finns inte sällan dörren och mörkret, som både hot och flyktväg.

Med nerhasade byxor flyr någon från det ljusa rummet mot mörkret utanför. Och kvinnan på campingstolen är på väg ut i det okända. Men flickan står till synes orädd i släpljuset och blundar, med ryggen mot den gläntande dörren. Med viss möda håller hon en motorsåg. Kanske är det vad som krävs. I ett självporträtt uppstår ett Moment 22. Blixten är vänd mot betraktaren i ett försök att blända denne, och en önskan att inte bli sedd.

Några frågor…

Vad driver dig som konstnär?

Det är en mycket personlig fråga som jag inte har lust att svara på.

Nämn en konstnär från konsthistorien som du tycker har relevans idag och varför.

Francis Bacon och Eva Hesse, för att de står bakom ryggen på mig i rummet när jag betraktar deras konst. Och Louise Bourgeois och Hans Bellmer för deras respektive ultraerotiska projekt.

Vilket var det dominerande samtalsämnet, diskussionen under din utbildning? Med lärare och mellan elever.

Jag gick på dåvarande Akademin för Fotografi på Konstfack i Stockholm i början av 90-talet. Utbildningen och fotografiets ställning i Sverige överhuvudtaget befann sig då i en slags brytningstid. Vi sysslade mycket med att belysa och ifrågasätta fotografiets traditionella roll som dokumentär sanningssägare. Vi experimenterade med andra fotografiska strategier som var kritiska, konceptuella och iscensatta till sin natur. Lotta Antonsson studerade där några år innan mig och hennes arbeten var helt banbrytande i svensk fotografi och en stor källa till inspiration.

Berätta något om ditt verk som du visar på Moderna Museet. Berätta precis vad du vill om det.

Mitt verk som visas på Modernautställningen består av ett 20 meter långt tyg, ett stort draperi som utgör sin egen frågeställning. Det kan betraktas både som bakgrund till ett drama och ett förhänge som döljer sin angreppspunkt. Verket är inspirerat av min barndoms rotande i mammas byrålådor samt från psykoanalytikern D.W. Winnicotts teorier om övergångsobjekt och ”the potential space”.

Det så kallade övergångsobjektet kan representera det ting eller fenomen som barnet använder sig av för att göra separationen, vägen ut ur symbiosen, mer hanterbar. Det kan röra sig om snuttefiltar eller nallar eller som i min sons fall, en slags lugnande beröring av den egna naveln. ”The potential space” är en term för Winnicotts ideer om det utrymme mellan människor, till exempel modern och barnet, som varken är objekt eller subjekt utan utgörs av möjligheter till kommunikation och kreativitet.

Minnet av min mors underkläder förvandlat till ett flamsäkert draperi, har sin upprinnelse i en utställning jag gjorde på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn 2003. Det började helt pragmatiskt med att jag ville täcka för en ful nödutgång i utställningssalen. Jag bestämde mig för att låta sy upp ett draperi och under arbetets gång transformerades tyget till ett självständigt verk. Jag hade redan innan arbetat med den här sortens hudfärgade, lite silkiga material och kände att det var läge att konstatera vad det egentligen handlade om, nämligen minnet av min mors underkläder.

Tyget, den speciella (icke)färgen. Strukturen, hur det gnisslade mellan mina fingrar när jag tog i det. Lukten (och anblicken av hennes kropp i spegeln när hon klädde sig).

Av en skräddare på Kungliga Operan i Köpenhamn, som engagerades för att sy upp draperiet, fick jag veta att tyger av dessa dimensioner som skall hänga i offentliga utrymmen måste vara flamsäkra. Detta begränsade urvalet av tygsorter ganska rejält. Till min förtjusning fann jag en provkarta från ett tyskt företag som hette Cronenberg. (En av mina favoritregissörer är den kanadensiske filmmakaren David Cronenberg. 1979 gjorde han The Brood. Filmen handlar om en kvinna som odlar sina trauman till bölder ur vilka små ondsinta barn föds i syfte att ta livet av hennes antagonister.)

En av nyanserna i tygprovet var perfekt. Den matchade mitt minne. Jag beslöt att inkorporera detta med flamsäkerhet i titeln eftersom jag tyckte att verket då laddades med en mild aggressivitet som jag fann passande i sammanhanget.

Minnet av min mors underkläder förvandlat till ett flamsäkert draperi, är ett inlån från Statens Museum for Kunst i Köpenhamn.

Annika von Hausswolff

Född 1967 i Göteborg. Bor och arbetar i Berlin.

Utbildning

1991–1994
Konstfack, Stockholm

Separatutställningar i urval

2005
Production-in-recidence, BAC, Visby

2004
The Painful Logic Of Colour And Texture, Air de Paris, Paris [FR]

1999–2003
Domestic Sculpure, Bohusläns Museums Konsthall, Uddevalla/ Uppsala Konstmuseum, Uppsala/Norrköpings Konstmuseum, Norrköping

Grupputställningar i urval

2005
The Exposed Colour: Pink, University Art Museum of The National University of Fine Arts And Music, Tokyo [JP]

2005
Erste Haut, Galerie Gebr. Lehmann, Dresden [DE]

2005
Swedish Photography, Faulconer Gallery, Grinnel University, Iowa [US]

Bibliografi i urval

Sara Arrhenius, Annika von Hausswolff in Dialogue with Sara Arrhenius, IASPIS, Propexus, Revolver-Archive für Aktuelle Kunst, Stockholm, 2004.

Berlin North, Contemporary Artists From the Nordic Countries in Berlin At Nationalgalerie in Hamburger Bahnhof Museum Für Gegenwart, Berlin 2004.

Marianne Torp, Room for Increased Consciousness of the Parallel Day (utst.kat.), Statens Museum for Kunst, Köpenhamn, 2003.

Mer om utställningen