Marianne Lindberg De Geer

Man kan ana spår från hennes bakgrund som mentalskötare och sedan scenograf i konstnärskapet. Under det tidiga 1990-talet arbetade hon bland annat med dramatiska installationer där formlösa varelser ihopkrupna under filtar rör på sig på ett obehagligt sätt. Varelserna associerar till hemlösa eller andra människor som inte platsar som ”nyttiga” i välfärdssamhället och som tenderar att osynliggöras i den svenska modellen.

När hon klipper in sitt eget ansikte i andra konstnärers verk kan man dels tolka det som en kärleksförklaring och dels som en egocentrisk vilja att ”ta över” den andres verk. Men kanske handlar det också om att åskådliggöra problematiken med att till exempel uppleva konst. Ett bra konstverk får mig att tänka på mig själv?

I ett senare projekt är afrikanska dockor som föreställer olika yrken målade ovanpå landskapsmålningar. Kontrasten är abrupt. Men snart ser man att målningarna har så kallad hötorgskvalitet (de är inköpta på loppmarknader) och att dockornas yrkesidentitet har en kolonial prägel. Det är två anonyma stereotyper som möts och som gestaltar en slags vilsenhet i vår globala värld.

Marianne Lindberg De Geer

Född 1946 i Stockholm. Bor och arbetar i Stockholm.

Separatutställningar i urval

2005
Jag tänker på mig själv, Riddarhuset, Stockholm

2003
Jag tänker på mig själv, Wanås skulpturpark, Wanås

1999–2003
Galleri Andréhn-Schiptjenko, Stockholm

Grupputställningar i urval

2005
Tensta konsthall, The Leopard Cube, Konst2, Tensta

2005–1980
Samtida skulptur i Norden, Wanås skulpturpark, Wanås

2004
Së bashku – Juntos – Tillsammans, Uppsala konstmuseum, Uppsala

Bibliografi

Dan Jönsson, Marianne Lindberg De Geer m.fl.: Jag fortsätter att tänka på mig själv, Galago Förlag, 2001.

Lo Caidahl, Konstens anspråk, Glänta, 1999.

Inga-Maj Beck, Vingspeglar, Natur & Kultur, 1993.