Group 2

Dorinel Marc, Dorinel Marc presenterar ”Markus Andersson en målande samtidsskald”, 2005 © Dorinel Marc och Markus Andersson. Detalj ur Markus Anderssons serie Svenska syndabockar. Olja på duk, 80x100 cm. Foto: Markus Andersson.

Dorinel Marc

Dorinel Marcs mest framträdande drag är kanske hans märkliga förmåga att se saker och ting ur ett annat perspektiv än det gängse, och genom smärre ingripanden, videofilmer och aktioner hitta ovanliga och överraskande sätt att förmedla detta synsätt.

Utgångspunkten för Marcs iakttagelser är ofta en helt vanlig, ”normal” situation, men ur den synvinkel som Marc alltid tycks hitta blir denna situation om inte alldeles snedvriden så åtminstone fullständigt förändrad.

Resultatet av det annorlunda perspektiv som Marc anlägger är en konceptuellt grundad konst som strävar efter att kunna påverka samhällets sociala strukturer och till och med få politisk betydelse. För Marc, liksom för många andra av oss, har konsten ett uppdrag att förändra samhället eller åtminstone påverka enskilda individer. Detta innebär givetvis att konstnären har en oerhört central och viktig roll i samhället. Han/hon blir nästan en Beuysk shaman, en präst eller en ”väckarklocka”. Marc befinner sig ständigt i arbete, och parallellt med det konstnärliga arbetet ägnar han sig åt att utstaka – eller utmana, beroende på vilket perspektiv man väljer – konstnärens identitet och möjliga handlingsvägar.

Några frågor…

Vad driver dig som konstnär?

Min drift som konstnär bottnar i en vilja att förstå och påverka den verklighet som vi lever i. Jag använder ordet ”vi” eftersom för mig är både konsten och verkligheten kollektiva företeelser.

Nämn en konstnär från konsthistorien som du tycker har relevans idag och varför.

Hieronymus Bosch (c. 1450–1516) Hans bilder är målade för drygt ett halvt millennium sen men de känns som hämtade från dagens medier. (En mix av krig, sex, mode, tortyr, design, religion, science fiction, våld, elände, förtryck och paradisiska semesterbilder).

Vilket var det dominerande samtalsämnet, diskussionen under din utbildning? Med lärare och mellan elever.

Jag kan inte säga att det var bara ett ämne som dominerade under min utbildning utan det var många viktiga frågor som var återkommande. Jag gick på Konstfack under åren 1995–2000 och som specialstudent på Kungliga Konsthögskolan mellan 2000–2001. Jag minns att vi pratade mycket om konsten och verkligheten, konstnärens roll i samhället, gränsen mellan konst och design. Det pratades också mycket om behovet av fler kvinnliga lärare och professorer, sammanslagningen av avdelningarna måleri, foto, skulptur och textilkonst till en enda konstavdelning. Det diskuterades också vikten av att konstnären skall träna upp förmågan att formulera sig skriftligt, att lära sig att driva projekt, att vara professionell och så vidare.

Berätta något om ditt verk som du visar på Moderna Museet. Berätta precis vad du vill om det.

Verket som jag visar på Modernautställningen 2006 heter ”Markus Andersson en målande samtidsskald.” I likhet med de flesta av mina verk är detta resultatet av fleråriga processer fast det kan se ut som något som jag kommit på över en natt.

Det hela började med att jag våren 2002 fick nedanstående email från pseudonymen ”Theoderik” med anledning av mitt uppdrag som jurymedlem för Liljevalchs vårsalong 2002.

”Såg häromdagen den illavarslande utställningen på Liljevalchs. Det enda den bekräftade var att Oswald Spengler hade fullkomligt rätt i att så kallade konstnärer var de mest föraktliga varelser man kunde tänka sig när en kultur passerat sin mogna ålder vilket med god marginal vi redan gjort.

Utställningen på Liljevalchs vittnar om ett så perverterat och destruktivt ideal att jag ser en tröst i det kommande Ragnarrök.

Juryn till detta spektakel borde sättas i skampåle på huvudstadens torg, till allmänt bespottande och hån.
/Theoderik”

Jag svarade vänligt att jag kände mig ”skyldig” till den ”låga” nivån eftersom jag hade röstat på de konstnärer som jag tyckte hade något angeläget att förmedla oavsett deras tekniska färdigheter.

Vidare förklarade jag att anledningen till att han upplevde utställningen som illavarslande kunde vara att den speglade tillståndet i världen/samhället. Jag påpekade också att juryn gav flera konstnärer möjlighet att få sina röster hörda men det betydde inte att det var vi som skapat den ondska som utställningen rapporterade om. (Man straffar inte brevbäraren om han/hon kommer med dåliga nyheter). Jag uppmanade ”Theoderik” att föreställa sig att han hade målat en tavla med innehållet i mailet och skickade till mig en målning istället för ett brev för att få honom att inse likheterna mellan den bild som han målade upp och de målningar på vårsalongen som han fördömde.

Avslutningsviss öppnade jag upp för en fortsatt diskussion genom att be honom att berätta lite om sig själv och vad han gjorde. Jag ville ha en dialog med denne Theoderik eftersom jag kände att hans aggressiva mail var också ett rop efter kontakt och utbyte med folk som befann sig i position att bestämma vad som är bra och dålig konst. Hans närmast arkaiska sätt att formulera sig tydde på nåt slags utanförskap och jag såg hans email till mig som ett försök att bryta det.

Det blev en intensiv brevväxling och från att ha inlett samtalet med en arg ton, började Theoderik så småningom att mjukna upp och förstå min inställning i frågan om rätten att uttrycka sina känslor offentligt fast man inte behärskade det konstnärliga språket till fullo.

Så småningom visade sig att bakom pseudonymen ”Theoderik” gömde sig konstnären Markus Andersson. Han hade inte sökt till Vårsalongen, så hans upprördhet berodde inte på att han hade blivit refuserad eller liknande. Men när jag besökte hans hemsida förstod jag ganska snabbt att han tillhörde den kategorin som skulle ha svårt att komma in på den alltmer avskalade och samtidsinriktade vårsalongen trots att han kallade sig för ”en målande samtidsskald”. Markus Andersson målade figurativ i en nationalromantiskt anda med politiska undertoner med inspiration hämtad från historien, den nordiska naturen, mytologin och inte minst från samtiden. Man kunde nästan kalla honom för en nationalistisk målare. Valet av teknik och bildspråk gjorde att hans bilder kändes gammaldags trots de samtida händelser (som t ex mordet på Olof Palme) som de behandlade.

”Gäddor, maskrosor, svalor, älgar vid skogstjärnen idag är lika samtida som för tiotusen år sedan” skrev Markus Andersson i ett av de kommande mailen till mig, men hans sätt att uttrycka det skapade, som jag såg det, ett glapp mellan honom och den så kallade samtidskonstscenen.

Nu, fyra år senare när jag blev inbjuden att ställa ut på Modernautsällningen 2006 valde jag att bjuda in Markus Andersson att visa ett urval av sina målningar gjorda under de senaste 5–6 åren.

I dagens mångkulturella Sverige höjs alltfler kritiska röster som ropar efter mångfald och påpekar att det saknas utländskklingande namn i diverse sammanhang, inte minst i konstvärlden. Att bjuda in en femte ”Andersson” till denna utställning som domineras av svenska namn kan verka ganska politisk inkorrekt, men mångfald är för mig en mer komplex fråga än så. Mitt verk ”Markus Andersson en målande samtidsskald” visar ganska tydligt att det är stor skillnad på ”Andersson” och Andersson”.

Dorinel Marc 2006

Dorinel Marc

Född 1964 i Bontaieni. [RO] Bor och arbetar i Hässelby Strand [Stockholm].

Utbildning

2000–2001
Kungl. Konsthögskolan, Stockholm

1995–2000
Konstfack, Stockholm

1994–1995
Konst & Media, Södertälje

1981–1984
Konstgymnasium, Cluj –Napoca [RO]

Separatutställningar och projekt i urval

2002
Dorinel Marc (Re) presenterar Axel Mörner, ALP galleri Peter Bergman, Stockholm

1997
Inställt, Atlasmuren 18 Stockholm (situation)

1995
Fallet Nixon, Sergels torg, Stockholm (situation)

Grupputställningar och projekt i urval

2005
Vid regnbågens slut, Tumba Bruksmuseum, Tumba

2004
Korsnäs Gummi Biennalen 2004, Hosjö, Falun

2001
Pengar, Kulturhuset, Stockholm

Bibliografi i urval

Peter Cornell, “Dorinel Marc Retrospective”, Paletten, #4/1999.

Angelica Blomhage, ”Fången i konstvärlden”, Konstperspektiv, #1/2005.

Sophie Allgårdh/Estelle af Malmborg, Svensk konst nu. 85 konstnärer födda efter 1960, SAK/Wahlström & Widstrand, 2004.

Mer om utställningen