Group 2

Monika Marklinger, Struggle for a Global Soul, 2005 Installation med UV-måleri och diaprojektioner (detalj). © Monika Marklinger. Courtesy Galleri Flach. Installationsbild Galleri Flach, Stockholm.

Monika Marklinger

Monika Marklingers konstnärskap präglas av en vilja att sammanfoga olika element och teman. Med hjälp av överlappningar och förskjutningar skapar hon komplexa bildbyggen där måleri och foto, objekt och projektion, text och bild förenas. I hennes verk skapas en plattform mellan individ och samhälle där hantverksprocessen står i centrum och i sig får en politisk dimension.

I Everything is Political (2002) har hon samlat bilder och politiska slagord ur den svenska valrörelsens historia. Hon har sedan låtit indiska plakatmålare i Bangalore översätta materialet som strax före riksdagsvalet visades på en utställning ett stenkast från Rosenbad. Genom förflyttningen till en annan kultur får de ideologiska budskapen nya innebörder och ges genom handens påtagliga produktionsarbete fördjupad laddning. Verket synliggör de reella produktionsvillkor som utgör grunden för vår vardagstillvaro och ställer frågor om en global värdegemenskap överhuvudtaget är möjlig.

I Struggle for a Global Soul (2005) skapar Marklinger en installation bestående av UV-måleri och diabildsprojektioner. Texter samplade från massmedia som ”The Failure of Integration” och ”Rising Frustration” ställs bredvid bilder från världens olika konfliktområden. När man som betraktare rör sig närmare en projicerad bild skyms ljuskällan och bilden under framträder istället. Verket är centralt i Marklingers konstnärskap genom att det skapar en syntes av illusion och verklighet, av det offentliga bildflödet och våra enskilda berättelser.

Några frågor…

Vad driver dig som konstnär?

En massa faktorer naturligtvis, men rent generellt kan jag inte tänka mig ett bättre redskap än konsten för att förstå, bearbeta och omgestalta den verklighet vi lever i. Idag är det knappast politiskt korrekt att lyfta fram den ensamma konstnären som står vid sidan av det offentliga livet. Samtidigt tror jag att den – via massmedia – ökade medvetenheten om andra sociala världar, gör att fler människor än tidigare upplever sig som passiva åskådare i relation till samhället. Jag är själv en del av detta kollektiva utanförskap och som svar på en pretentiös fråga skulle jag vilja påstå att det är just ur detta glapp mellan mig och omvärlden som min konst växer fram.

Nämn en konstnär från konsthistorien som du tycker har relevans idag och varför.

Utan tvekan blir svaret Marcel Duchamp som dog samma år som jag föddes. Han menade bland annat att det är själva idén som har konstnärlig betydelse – inte framställningsformen. Därigenom föregrep han verkligen dagens postindustriella kunskapssamhälle där vi är så fjärmade från produktionen att vi inte längre värdesätter den. Själv ställer jag mig skeptisk till vår tids tilltro till tankekraftens omnipotens, då idéerna enligt min erfarenhet till stor del uppstår i den tekniskt-hantverksmässiga processen.

Duchamp var en politiskt medveten systemkritiker som ville bryta ner hierarkierna och göra betraktaren delaktig i verket. Genom att hävda kontextens betydelse för konstverkets legitimitet, bekräftade han emellertid den institutionella makten som – trots en mångfald av alternativa scener – är mycket stark idag.

Berätta något om ditt verk som du visar på Moderna Museet. Berätta precis vad du vill om det.

Jag har länge varit intresserad av att integrera samhällets egna uttryck i mina arbeten. Inte minst via radio och TV har gränsen mellan den privata och den offentliga sfären suddats ut och numera utsätts vi för något som inte kan benämnas som annat än en konstant dubbelexponering. Jag ser inte mitt verk som mediakritiskt i egentlig mening utan tycker snarare att det handlar om en begreppsundersökning som har mer gemensamt med exempelvis Rauschenbergs combines eller Kosuths stolar.

I ”Struggle For A Global Soul” är projektionerna precis lika avgörande byggstenar som de fysiska objekten. Också den tekniska utrustningen görs påtaglig genom att den får en lika framträdande exponering som själva bildväven. Därigenom försätts betraktaren – som inte kan undgå att komma i vägen och impregneras av de projicerade bilderna – i den ambivalenta mellanposition som är så utmärkande för våra liv. Vad jag är ute efter är att låta det immateriella bli konkret på samma sätt som när vi bygger vår verklighetsuppfattning på ett flyktigt informationsflöde i etern.

Jag har valt att fokusera på det internationella nyhetsflödet eftersom det på ett så uppenbart sätt upphäver tid och rum men också sociala skillnader. TV:n når i stort sätt alla och utgör en ställföreträdande skola för många barn i fattiga länder. Drastiskt uttryckt – svältande barn konsumerar svältande barn. I mitt verk – där det kortvågiga ljuset blandas med det långvågiga, där Beslan-mammorna störs av en malariaepidemi och där kvinnan från Darfur skriker ut sin vrede mot Stockholms romantiska kvällshimmel med NK-klockan i bakgrunden – vill jag tydliggöra och omgestalta denna komplexa interferens som ställer frågor om närvaro och distans, empati och likgiltighet på sin spets.

Monika Marklinger

Född 1968 i Jönköping. Bor och arbetar i Stockholm.

Utbildning

1998–2002
Kungl. Konsthögskolan, Stockholm

1997–1998
Konsthögskolan Valand, Göteborg

Separatutställningar i urval

2005
Galleri Flach, Stockholm

2004
Teatergalleriet, Uppsala

2002
Galleri Mejan, Stockholm

Grupputställningar i urval

2004
Read Me, Länsmuseet på Gotland, Visby (i samarbete med Johan Waerndt)

2003
Art Forum, (Galleri Flach), Berlin [DE]

2002
Galleri Andréhn – Schiptjenko, Stockholm

Bibliografi i urval

Magdalena Dziurlikowska, ”Bångstyrigt och sevärt”, www.konsten.net, 2005-09-11.

Frida Arnqvist, ”Underfundig kodnyckel”, Upsala Nya Tidning, 2003-12-23.

Geetha Rao, “City Billboards Go To Sweden”, Times of India, 2002-08-13.

Mer om utställningen