Min gravsten, olja på duk. 120x160 cm

Torsten Andersson, Min gravsten, 2005 © Torsten Andersson / Bildupphovsrätt 2006

Torsten Andersson

Vad var det som hände år 1966? Jag befann mig plötsligt i en total ensamhet och ödslighet. Någon skrev nyligen att jag misslyckades med att reformera Konsthögskolan. Att man inte kan undervisa när man inte vet vad man vill. Det är inte sant.

I konsten fanns inte någon gemensam norm för vad vi skall vilja som individer och lärare och det kommer inte att finnas så länge det demokratiska samhället består. Vi måste alla återskapa språket. Språket måste upptäckas på nytt ”från den första bokstaven till den sista”, säger Picasso. ”Från och med van Gogh är vi – oavsett hur stora vi må vara i viss mening autodidakter – man skulle nästan kunna säga primitiva målare. Målaren lever inte längre inom en tradition”. Fastän denna konstsyn funnits i ett halvt sekel var den obefintlig på Konsthögskolan i Stockholm år 1960 när jag tillträdde min tjänst. Det var på dessa villkor jag arbetade. Jag misslyckades inte. Jag lade grunden åt de förändringar som följde. Det var andra krafter som drev ut mig i kylan. Jag gick min väg när simpla, världsliga händelser kolliderade med min ambition som målare.

Den bästa konsten griper in i ett konsthistoriskt förlopp. Min egen merit som konstnär är att jag försökt gripa in i ett sådant förlopp. 1966 drog jag en avgörande slutsats av min egen söndring, av den delning som tydligt framgår av Källan 1962. En delning som klöv måleriet i två oförenliga delar. 1966 lät jag den ena delen, den fiktiva delen, avbilda den andra konkreta delen, därmed helades det söndrande måleriet på ett sätt som innebär en konsekvent återerövring av stafflimåleriet som konstart vid en tidpunkt då denna konstart precis börjat krackelera. I dag fyrtio år senare framstår slutsatsen radikal och berättigad.

Torsten Andersson

Några frågor…

Vad driver dig som konstnär?

Jag drivs av hämndbegär som samsas med omtänksamhet och kärlek. Jag drivs av djup lycka över att jag lever.

Nämn en konstnär från konsthistorien som du tycker har relevans idag och varför.

Jag värderar inte på det sättet, jag ser konsten som ett allmängods där slagg och ädla metaller finns sida vid sida. Jag har alltid misstrott den svenska avantgardismens beroende av radikala förebilder.

Vilket var det dominerande samtalsämnet, diskussionen under din utbildning? Med lärare och mellan elever.

Jag har haft tre bra lärare, Otte Sköld, Bror Hjorth och Ragnar Sandberg. Sköld och Hjorth talade om arbetsmoral. Sandberg talade om klassisk konst.

Berätta något om ditt verk som du visar på Moderna Museet. Berätta precis vad du vill om det.

Min självbiografiska svit är en reaktion på den nonchalans och okunnighet som finns inför ett nödvändigt kreativt språkarbete. Konstkritiken ser inte skillnaden mellan personlighet som språk och personlighet som person och personlig konst.

1900-talets individualism är knuten till språket. För alla banbrytande konstnärer har personlighet att göra med språk, inte med kufar och särlingar. Min självbiografiska svit svarar på förnedringen av konstnären.

Torsten Andersson Foto: Gerry Johansson

Torsten Andersson

Född 1926 i Östra Sallerup. Bor och arbetar i Benarp.

Utbildning

1946–1950
Kungl. Konsthögskolan, Stockholm

1947
Det Kongelige Danske Kunstakademi,Köpenhamn [DK]

1945
Otte Skölds målarskola, Stockholm

Separatutställningar i urval

2002
Dunkers Kulturhus, Helsingborg

1995
Malmö Konstmuseum, Malmö

1986
Moderna Museet, Stockholm

Grupputställningar i urval

2000
Oskuldens århundrade – den vita monokromens historia, Rooseum, Malmö

1999
Zeitwenden, Kunstmuseum Bonn [DE]

1997
Louisianautställningen, Louisiana Museum for Moderne Kunst, Humlebaek [DK]

Bibliografi i urval

Lars O Ericsson, ”Galleriet”, Dagens Nyheter, 1999-01-31.

Lars Nittve, ”Som ett norrsken”, Torsten Andersson, SAK, 2002.

Magnus Bons, ”En målning är inte en bild – om några verk av Torsten Andersson”, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, Stockholm.

Mer om utställningen